Kanske ska jag bara hålla käften
När människor spelar på min dumhet, att jag inte är lika smart som alla andra. Att jag dessutom är yngst här och är trögfattad ja då klarar jag inte mer. De kommer åt mina ömma punkter och jag vill bara försvinna. Jag vet mycket väl att jag inte är smart när det gäller geografi, allmänbildning och att berätta saker. Men jag försöker och det är väl ändå det viktigaste? Jag ska väl inte behöva må dåligt över att min IQ inte är lika hög som de flestas. Men vad kan jag göra åt det? Varje gång vilket är ungefär varje dag så påpekas det. Jag kanske ska börja hålla käften i stället. Men nej. Då får jag skit för att jag är så tyst.
Jag är stolt över mig själv som tog mig vidare efter gymnasiet. Jag har inte vilat eller jobbat i någon kassa, jag har velat vidareutbilda mig. Men alla här ser mig som en omogen tonåring. Och det finns ingen kärlek med att skämta om mig på det sättet. Jag känner bara knivhugg i ryggen. Och att jag inte vill finnas. Att jag inte räcker till.
Jag har lärt mig min läxa
Jag har kommit fram till en sak. Det lönar sig inte att ignorera, det blir nog bara värre då. Men att jag behövde tid innan jag började prata med dem igen. Ja jag vet inte det kändes bara konstigt först. Jag måste lära mig acceptera. Lära mig att det inte är något fel på mig. Alla andra är bara så mycket bättre. Men bara för det är inte jag en dålig människa. Även om jag alltid blir vald sist på saker. Har alltid blivit och kommer nog alltid bli det. Det är något jag bara får leva med helt enkelt.
V ä r d e l ö s
Jag orkar ingenting. Klarar inte av någonting idag. Har gått omkring med en ständig klump i halsen. Jag måste tvinga tårarna att inte rinna men det är tårar jag behöver för att bli av med smärtan. Den är en påminelse om hur värdelös jag är. Att jag inte kan någonting, att jag inte behövs, jag är bara i vägen. Jag vill gråta i mina föräldrars famnar och känna en värme från dem men det går inte.
Prioriterar bort kärleken som inte finns
Jag är tom. Känner ingenting som jag borde känna längre. Känner inte att jag är bra på någonting. Känner inte mig för att se min spegelbild. Mitt hår är fett tjugofyra timmar om dygnet, känns det som. Jag är bara ä c k l i g. Ser alla andra också det eller är det något som bara jag ser. För visst borde någon fråga mig om jag inte borde duscha? Men jag gjorde det i förrgår. Det ska inte ta en dag och sen behöver en tvätta sig igen. Jag ska, jag kommer nå ett högre självförtroende.
År 2013 ska inte få mig att tro något om kärlek. Det kommer inte hända mig, det vet jag så det är bäst att redan nu inse det för mig själv. Mitt mål ska handla om mig själv och att jag ska må bra. Jag ska träna, äta nyttigt och ta hand om mig. För just nu är jag på väg ner. Om jag fortsätter såhär kommer jag inte kunna ha några plagg av mina kläder längre. Den dagen får inte komma förrän jag blir gravid, om jag nu blir det.
Du är tillbaka
Du skrev igen. VARFÖR? Sluta hör av dig till mig. jag klarar inte av dig. Du är för svår. Du är 2011 och 2012 så låt 2013 få vara fritt från mig. Du behöver inte mig så varför fortsätta skriva?
Jag sa jag ville brinna och det svider i min hud
Känner popcorndoften och förstår att alla är inne i sällskapsrummet. Ja även dem. Där sitter dem bredvid varandra med armarna om varandra. Jag ville bara k r ä k a s. Så jag gick. Och sa god natt.
Här sitter jag nu. Ensam igen. Blir påmind om hur värdelös jag är varje gång jag ser dem så jag avstår helst. Blir kvar med en klump i halsen och med en stilla tyst önskan om värme.
När ensamheten tar över och gråten sitter fast i halsen
Känner mig så ensam. Vet inte varför egentligen. Kanske det att jag inte kan se vissa i ögonen riktigt, att jag fejkar mitt beteende runt dem. Jag är trevlig ändå, för det är så jag är. Jag orkar inga bråk.
Lyssnar på Vaken som vanligt och just nu spelas Forever Young. Antingen är jag ovanligt känslig eller så är den sorglig för jag vill bara gråta, men inga tårar kommer. Jag har som en vana att gråta en gång om dagen för att glömma mina bekymmer inför morgondagen då det kommer nya men jag kan inte komma ihåg när jag grät senast. Inte ens när du ljög och jag raderade dig grät jag. Vad är det för fel jag vill ju gråta för att bli av med hammaren mot bröstet, ångesten.
Vad krävs? mina föräldrars kärlek?
Raderad.
Nu har jag gjort det igen. Raderat dig från min telefon. För säkert tredje gången och nu hoppas jag att jag aldrig behöver göra det igen.
Ett misslyckat nyårssamtal.
Jag ringde dig. Ja det gjorde jag. Och det skulle jag ju göra men jag hade nog inte gjort det om det inte vore för smset som jag fick av dig vid sjutiden. Gott nytt år snygging stod det. Jaha vad ska det betyda? Jag berättade inte vad jag känner för dig och det är jag glad över. Du sa att du skulle ringa upp som så många gånger förr men du håller ju aldrig vad du lovar. Du ringer aldrig upp. Och du hörde inte av dig för du är inte i samma stad som jag, varför inte bara säga det då än att jag ska lista ut det. Nåja, nu är det ett nytt år och jag tänker inte kämpa för att du ska följa med in i det nya, det får du göra om du nu vill det. För jag o r k a r inte mer.