Inte nog med att tjugotusen känslor äter upp mig så vet jag inte om jag verkligen ska hålla på med foto. Jag har ingen jävla talang jag får bara ångest över allt jag gör i skolan. Helt jävla värdelös är jag. Har så många måsten också. Måste söka bostadsbidrag, måste betala räkningar, måste berätta för vad jag känner och inte känner. 

 

Egentligen vill jag bara sova och fly verkligheten, se serier och bara fly in i andras problem. Se hur många gråtfilmer jag kan för att ha en anledning att gråta. Jag vet ju egentligen inte ens varför jag mår som jag mår.

 

Jag hatar kärlek och jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga det. Och nog är det sant, en kan inte älska andra om en inte älskar sig själv. Och jag älskar verkligen inte mig själv. Jag hatar mig själv dubbelt så mycket som jag hatar kärlek.

Drygt två veckor har gått sedan jag lärde känna en ny människa, eller sedan jag träffade honom. Och det jobbiga är att jag vet inte vad jag känner för honom, om jag känner något. För det är inte bara han som finns i mina tankar, han tar inte ens upp den största delen. Jag tänker på en kompis. Jag har aldrig haft såhär mycket tankar och känslor som jag inte vet vad jag ska göra åt, varje dag känns det som om jag kommer explodera, varje gång jag träffar henne vet jag inte vad. 

 

Jag flyr undan kärleken på fyllan. Jag hånglar upp en random på dansgolvet, sitter i någon annans knä, flirtar och klänger på ytterligare en och delar säng med en fjärde, utan att ens skeda i och för sig - på samma kväll. Får sms av honom hela kvällen men tänker på henne. 

 

Jag kommer bli galen om jag inte reder ut vad som egentligen hände mellan oss när hon kysste mig. 

Jaha där kom det där "hejet" som du alltid skickade för två år sedan. Förutom det har du även skickat en ytterligare snap och även försökt ringa mig. Lämna mig ifred för i helvete. 

 

Legat har jag gjort igen med samma människa som från ett år sedan, kanske går ett år till och vi gör det igen. Jag har ju vissa traditioner, som att jag två midsommar i rad hade sex med samma person. 

 

Den där människan som jag var kär i för fem år sedan har åkt utomlands och slutat kontakta mig efter två pinsamma(från bådas håll) telefonsamtal, det känns ganska bra faktiskt och jag har inte tänkt någonting på honom.