Har haft två panikattacker i dag men jag vet inte varför. Vi såg på en sorglig film där jag grät femtio procent av filmen och sov tjugo procent. Sedan fortsatte tårarna att komma. Blev tvungen att gå från klassrummet för att gå ut på skolgården, sätta mig vid gymnasitsalshusets kortsida och krypa ihop till en boll, skakandes och hulkandes. Det blev bara blötare och blötare, tårarna bara rann. Jag förstod ingenting. 

 

Under lunchen försökte människor prata med mig om hur jag mådde och då kom klumpen, tårarna igen. Jag höll därför tyst i stället. 

 

Den andra attacken kom under middagen då jag sprang upp på mitt studentrum och skrek i min kudde, ihopkrupen igen och bara grät och grät. Andades snabbt och förstod åter igen ingenting. Jag rev upp min dagbok och skrev tankar. Bra tankar om mig själv. Bra egenskaper som jag har. Sedan tog jag kort på det och nu är det pappret min bakgrundsbild i telefonen. 

 

Kvällen kommer skina då vi ska umgås och baka äppelpaj. På onsdag ska jag på coachingsamtal med en friskvårdsstudent här och förhoppningsvis kan hon hjälpa mig.

Jag tror inte ens att jag är kär i dig eller var det eller jag vet inte för jag vet inte vad kärlek är men jag. jag tror att jag är beroende av av kärleken och att jag blir kär i den hela tiden. För vad är du att vara kär i? Juste ingenting. 

 

Jag kan inte se på film utan att ha någon att tänka på och du är den ända tills det kommer någon annan, någon som tar din plats och åter behandlar mig illa. Som inte vill ha mig utan bara behöver prova runt för att sedan landa hos någon.

Jag har startat företag. Det känns så stort och på riktigt. Nu väntar jag bara på att den där F-skattsedeln ska godkännas. Men bolaget är registrerat och jag har en egen domän. Yey me!

 

Idag fick jag finaste kommentaren "åh är så glad att du är hemma igen. Tv-rummet står aldrig tomt när du är här" <3

Nu är jag tillbaka i mitt studentrum och det känns inte som att någon är glad att jag är tillbaka - inte på riktigt. Det känns mest som att de har glömt att jag också finns. Jag vet inte men det är så det känns, det känns verkligen inte samma sak som när jag åkte härifrån för sex veckor sedan.

Har sådan ångest. Ångest för att jag ätit alldeles för mycket och knappt tränat någonting under min praktik, jag blir bara större och större. Ångest för att jag färgade tillbaka mitt hår till min naturliga hårfärg. Jag tittar på bilder på mitt blonda, blekta hår och ångrar mig. Det kan i och för sig vara för att jag är ovan men samtidigt vet jag inte om jag vill ha råttfärgat hår. 

 

Jag har ångest för att jag inte packar när jag ska åka hemifrån 06:20 i morgon tillbaka till min skola och tillbaka till mitt andra liv som jag har där. 

Äntligen klickade jag bort dig som vän. För du är ingen vän, det har du aldrig varit. En vän gör inte såhär mot någon. Så hej då föralltid.

Mitt bröst skriker, jag kan inte andas jag vet inte vad som är felet med mig. Jag är otrevlig mot mina föräldrar, jag vräser och är negativ. Vad är felet med mig? Det kan ha och göra med dig, det kan också ha och göra med att jag struntade helt i praktiken i dag. Jag ville inte gå dit med mitt äckliga hår, osminkade ansikte och dåliga humör. Jag vill bara säga hej då till dig, du skriver ändå inte, precis som jag visste att du aldrig skulle göra. Jag trycker i mig hur mycket godis som helst men ingen mat. Snart kommer jag väl stoppa fingrarna i halsen också, jag äcklas av mig själv. 

 

I morgon ska jag cykla till praktiken och då när jag säger att jag inte vill eller behöver ha cykelhjälm använder jag argumentet. 

– Om jag skulle ramla skulle det vara meningen, ödet.

 

En bra sak i allafall är att jag har fått tillbaka en nära vän i mitt liv.