Vi är inte längre där är här. Den handlar om alla dessa idioter som jag försökt och lyckats ringa på fyllan. Den handlar om mig själv den handlar om Kent. Ekot i slutet om att vi inte får följa med dit de ska gå, att de är någon annanstans. 

 

Vid plinkande introt skakar jag och det trycker något så jävulskt på bröstet och tårarna tränger sig igenom. Hur ska jag klara av att lyssna på ett helt album senare med ett sound som är precis som det ska vara? Och Kent som aldrig gör en besviken utan överträffar sig själva. De är de viktigaste i mitt liv och jag skiter i att människor tycker att jag är patetisk som ska se 28 spelningar med dem men det finns inget annat alternativ för mig. Jag kan inte bara vara någon annanstans och missa det. Jag vill ta vara på all den tid jag kan. Någon större kärlek än detta har jag inte. En kärlek som startade för åtta år sedan på en bänk i Parken på rasten med rader om en bänkrad i en rastlöst sen april i vänster öra. 

 

Jag lyssnade på boxen konstant under sommaren 2009 och minns hur jag ligger i hängmattan vid sommarstugan i Luleå och förälskar mig i låt efter låt, återupptäcker andra låtar och märker hur många jag faktiskt kan texterna på. Jag får vara med om Rödsläppet, och jag får Röd i födelsedagspresent. Paniken när jag inser att jag måste se dem live men har ingen att se dem med. Lär känna en ny person som säljer en till konserten på Annexet den 26 februari 2010. Jag får gå med henne och hennes kompis. Jag hamnar längst fram till vänster, några dm till höger om Sami. Min plats än i dag. Lyssnar på Gamla Ullevi och Skisser för sommaren som släpps när jag är i England. Spontanköper biljett till Långholmsparken och jag åker på Arvikafestivalen. Får körtelfeber under Arvika och mår sämst och vill bara försvinna när jag tvingas missa Långholmsparken och följa med mina föräldrar på deras semester. 

 

Två år går och kärleken växte sig starkare. En ny singel, 999, och ett nytt album. En presskonferens som jag lyckas komma in på. Nya turnédatum både innan och efter studenten. Jag får en biljett till Kent i Helsingfors i studentpresent och fotopass på Putte i parken. Lär känna M i Göteborg och vi går tillsammans i Eskilstuna. Någon annan som faktiskt känner likadant för dem som jag gör. Och Sjöhistoriska som fortfarande är med bland mina topp tre kentspelningar. Glömmer aldrig elever/cowboys.

 

fortsättning kommer.

Jag är i London. Och mycket har hänt sedan januari. Jag träffade en fantastisk människa via jodel och vi började dejta. Vi träffades flera gånger i veckan i nästan två månader och jag hade det så bra. Så fort jag började inse att vår tid snart var slut för att jag skulle flytta till London i sju veckor blev det jobbigt. Jag började få känslor, for real. 

 

Det var inte med glädje som jag satte mig på flyget mot Heathrow. Så fort jag satte mig ner så längtade jag tills den dagen då jag är på väg tillbaka. Och det gör jag fortfarande. Jag är här för att genomföra mitt examensprojekt i bildjournalistik men det är svårt. Det är så otroligt svårt. Jag har inte fått särskilt bra support från mina lärare, de har mest ifrågasatt mina val av ämnen. Det jag hade behövt höra har jag inte fått höra. 30 bilder av cirka 1500 bilder markerades av professorn. Så just nu har jag panik och samtidigt räknar jag dagarna till den 12 april då jag flyger hem igen. Jag har panik för att jag har så mycket kvar att fotografera och jag måste intervjua ett antal människor kring ämnet också. 

 

Det är så otroligt frustrerande att vara här. Jag saknar henne samtidigt som jag efter kanske tre utekvällar hookar med en söt fuckboi från Australien. Vi ligger inte men han ville och shit vad han nästan tjatade sig till det, sådant svin alltså. Ångest var bara förnamnet. Men det var bekräftelse som jag ville ha och det fick jag.

 

Den tredje och den mest jobbiga saken som jag bär på är att Kent, mitt älskade Kent, ska sluta. De ska säga hej då till oss på en avskedsturné som kommer att börja  23:e september i Linköping och avsluta i Stockholm den 17 december. Det var med en total kollaps som jag tog emot beskedet. Det närmsta jag kan jämföra med hur det kändes var som att få reda på att någon i släkten är döende, så hårt var det. Och de människor som inte förstår hur ett band och allting kring Kent kan betyda så mycket förstår bara helt enkelt inte. Men jag är så trött på folk som ifrågasätter varför jag och mina vänner ska se alla 28 spelningar. För mig finns det inget som jag älskar så mycket, som jag faktiskt aldrig behövt tvivla på och som jag alltid vet finns där för mig som tröst i alla lägen.

När jag kommer hem igen ska jag föreviga loggan på min vänstra handled en gång för alla. I fyra år har jag velat det men inte riktigt fått tummen ur till att göra det, främst för att jag har tänkt att jag kan göra det till nästkommande turné men nu kommer det inte att komma fler. Det här blir den sista. Efter den 17 december finns inte Kent mer. Och en stor del av mig kommer vara helt tom. Men jag ska försöka att fylla den biten under de här veckorna i september, oktober, november och december och hoppas att den kärleken kommer att vara förevigt. Då som nu för alltid.

Visa mig att ett nytt år kan vara något bra. Kan redan bocka av fylleligg och bra fylleligg. Jag vet dock inte om det är något som känns bra eller inte. Jag behöver inte mer bra sex och bekräftelse av randoms, jag behöver vara någons förstahandsval och jag behöver ha ett förstahandsval. Jag vill känna någonting för någon igen.

 

Jag brukar inte skriva nyårslöften och jag tycker att det är värdelöst egentligen men jag ska nog försöka få ihop några ändå. 

 

1. Skriva dagbok, försöka sammanställa och bearbeta. 

2. Gå igenom år av bilder och känslor.

3. Sluta ta skit.

4. Bli aktiv feminist.

5. Prova på skådespeleri och humor.

6. Börja med menskopp.

7. Var ärlig mot mig själv. 

8. Se till att jag har rutiner.

9. Våga visa känslor, och ta emot känslor

10. Sträva efter nya känslor för någon.

 

Men oj, att jag kom upp i tio stycken löften. Jag skulle verkligen behöva skriva ner dessa i en bok och skriva kring varje löfte. 

Det har hänt så mycket sedan sist, som vanligt. En skillnad sedan maj däremot är att jag dels är tillbaka i min studentstad men också att jag är bland den mest förvirrande situationen på länge. Tidigare har jag åtminstone kunnat prata med personen som jag tänker på. Nu går det inte. Och jag skäms nästan för att säga det här men jag har en så otroligt stor crush på en typ av offentlig person. Jag kan inte förstå varför och varför det aldrig går över, och varför jag drömmer om personen i fråga. Samtidigt hånglar jag med en i min klass, ligger med en i klassen under mig, ligger med en i en annan förening och hånglar med många randoms. Inte nog med detta pratar jag i telefon med folk och säger att jag vill ha sex med dem.

 

Vad är mitt problem? Och varför kan jag inte hindra mig själv från att göra dumma misstag på fyllan. Det var en tid jag trodde att jag var gravid, och jag är fortfarande osäker då jag inte fått min mens än. Men i dag känns det som om PMS:en är här så om jag känner mig själv ska jag få mens i morgon eller övermorgon. Så jag håller tummarna. 

 

Allting är kaos och jag vet inte vad jag ska göra. Blir typ deprimerad över att jag inte matchar med någon på Tinder, och de jag matchar med skriver inte. Är jag så ful? Och varför är det så viktigt? jag vill ju ändå inte träffa de här människorna. 

Så många nätter och dagar och år som jag har gråtit för den människan. Han som en gång fick mig att le på riktigt, som från början bara var någon i min spanskaklass. Sedan Valborg 2010 och fram tills nu har ätsat sig fast i tanken, varje gång jag passerar hans station. Och jag förstår inte ens varför. Varför hamnade just jag där bland hans armar i mina drömmar, varför var det hans ansikte som jag såg när jag somnade? I fem år. Men nu kommer jag inte skriva mer om honom jag får inte göra det. Och det var ett misstag att börja skriva om honom i min dagbok våren för fem år sedan.

 

Jag har bestämt mig och jag kommer inte ha sex med honom det är inte värt det. Det skulle sluta med att jag fick gå igneom ett krossat hjärta åter igen. Att få en snap en lördagskväll med en bild på honom där det står "ska vi ligga" är inte något som jag blir attraherad av. Jag blev mest bara äcklad och svarade inte. Ja, för jag är ju bara en kropp för honom, en kropp som han ännu inte fått och aldrig kommer att få. Det enda jag vill är att glömma allt som har med kärlek och göra tills jag betyder något för någon som betyder något för mig. Tills dess. Fuck it.