Jag känner mig tom. Som att jag vill gråta men inte klarar av att gråta, tårarna vill bara inte komma. Jag är en dörrmatta, någon att trampa på, var eviga dag. Att det ska vara så svårt med kärlek. Jag förstår ingenting. Aldrig kan jag få njuta av det som vi kallar kärlek, aldrig. Aldrig förstår jag vad jag egentligen ger mig in på, hur farligt det är att släppa in människor innanför. Trots detta har jag inga problem med det. Jag vill lita på alla likväl som jag vill att folk ska kunna lita på mig. Jag undrar alltid, gör dem det, gör dem inte det? Hur vet jag att inte hela världen vet allt om mig? 

 

Kärlek borde inte få beröra en sådan som jag. En som inte kan hantera det.

 

Singel. Vad betyder det ens? om en läser det snabbt ser det ut som snigel. Men jag är trött på att vara singel och ständigt hoppa mellan människor trots att mitt hjärta bara skriker efter en. Jag vill också vara så snygg och unik att jag kan välja vem jag vill dejta, som somliga. Men så är det ej. Så var det förut, när jag var sexton. Nu är det bara jag som vill. Mitt hjärta och min kropp längtar efter Mänsklig värme. Efter någon som kan älska mig så som jag är. Trots mina brister och valkar.

Fuck Midsommar. Jag ringer alltid människor som jag inte borde ringa på fyllan och i går gjorde jag det igen. Jag ringde till och med Dig. Orkar inte med mig själv. Har sådan ångest för gårdagen och allt jag sa och gjorde. Efter alla tårar så skickar jag ändå ett sms till dig. Vad är det för fel på mig. Kan jag inte bara inse att du inte vill ha mig längre. Det är försent nu. Alldeles försent.

 

Och magen. Den bara växer och växer. Jag måste ta tag i figuren, snart kommer jag inte komma i några kläder alls och byta till storlek L. Eller sluta äta? Det vore ju något. Då kanske jag kan få bort allt fett i ansiktet och på armarna. Även om jag kommer vara svag, ja så kommer jag inte vara fet. Låter som en ypperlig idé. Men frågan blir hur jag ska kunna hindra från att äta när jag får mat hos mina föräldrar. Nåja det vore nog inte så bra ändå när jag tänker efter...borde träna i stället. Någon dag kommer jag ha en superkropp och då lär jag inte vara singel så länge till. Även om jag kanske är trettio då. 

Jag drömmer om dig. Varje natt finns du där. Men inte på dagen, då är du som bortblåst. Jag klarar mig utan dig, tror jag. Fast ändå är du där i mitt omedvetna. Om den jag är på dagen inte har dig i tankarna varför ska nattjaget drömma och tråna efter dig? I min säng i flera timmar är det du och jag. Men jag vill ju inte det. Inte på dagen.