När jag vaknade i söndags märkte jag att jag hade sökt upp dig på hitta men kommit till någon annan och att jag skrivit till dig i dimman. Måste sluta med det. Är så nära så nära på att bara radera dig helt, eller snarare radera mig från dig. Ta bort dig på facebook. För att veta att du är i staden utan att säga något gör ont och jag tänker inte tolerera hur du behandlar mig längre. Du har lekt med mig i över ett år och jag förstår inte varför jag låtit dig göra det. Nu måste det få ett slut. Ett år försent. Men det kommer väl dröja någon månad innan jag får ett "hej" från dig igen.

Vill gråta men känner mig alldeles tom.

 

"du tillför ingenting här hemma"

"jag tänker inte försörja dig när mamma och pappa är borta"

 

Det är alltså min bror som har sagt dessa saker till mig. Jag förstår att han inte vill försörja mig men det finns andra sätt att säga detta. Han får väl be mig betala då i stället för att anta att jag ska förstå det. Han bor ju faktiskt hemma, trots att han är 24 år gammal. Fick stöd av hans flickvän som också bor här. Det känns som att jag inte är välkommen här av honom längre, han vill inte ha mig här. Han vill att jag ska tillbaka till Värmland och aldrig komma tillbaka.

 

Stänger in mig på mitt rum för resten av kvällen och hela dagen i morgon innan mina föräldrar kommer hem. 

Vi är ensamma hemma, jag och min bror och hans flickvän. Mina älskade föräldrar är inte hemma och jag kommer att känna mig så ensam de här dagarna. Jag fick det bekräftat ikväll. "Jag skiter fullständigt i dig och vad du gör" säger min bror. Så tvingade han mig att diska matkastrullerna efter honom, trots att jag inte ens åt av maten.  Jag saknar alltid mor och far när de åker bort just för att jag vet hur ensamt jag kommer få det utan dem.