- Skitunge, jävla unge! du är vidrig.

 

Mina steg från sängen till ytterdörren. Slår hårt. Bara ben genom blåbärsrisen. Jag ökar farten. 

 

Älven på min vänstra sida och stugan om min högra. Kanten är nära. 

 

Trädet väntar. Stoppar mig från att falla och ta det sista steget. 

 

Ihopkuren. Sittandes med vindens kyssar om det bara. Ögonen alldeles suddiga av det salta. Verkligheten blir oviktig. 

 

Skriken Ångesten träffar mig i form av knytnävar mot tinningen. Slag mot bröstet. Jag kan inte andas. 

 

Trädet. Vänster hand om Trädet. Höger i halsen. Ångesten Gråten. Jag spyr. 

 

Röda stugan. Vatten vatten. Vill inte känna kräksmaken. Ångesten. Dörren öppnas. Hårda ord når trumhinnorna.

 

- Nu ska du få börja om. i ditt nya liv i den nya staden. 

 

Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig. Jag vill ha dig. Gråter till du och jag döden rakt igenom, somnar med dig i mina tankar det sista jag gör och vill ringa och skriva till dig cirka precis hela tiden. Men jag får inte. Du vill inte ha mig. Du saknar inte mig. Det kommer aldrig bli Vi. Och det är för det bästa men om jag ska vara ärlig vill jag inget hellre än att somna i dina armar, med dina andetag i nacken och med din hand i min.

 

Vill du vara min jag vill va din.

Jag sov middag i dag. Då drömde jag om Dig igen. Jag blir praktiskt talat galen. V a r f ö r dessa drömmar som en vän sa. Ja den frågan vet jag inte om jag svara på. Men jag drömmer att Du och jag är ett Vi och att du är fantastiskt och bäst i världen. En fantastisk människa och älskare. Så vaknar jag i mina föräldrars säng och tårarna faller och jag vill bara somna in igen, till det liv som det är Vi. Och hatar mig själv gång på gång för att jag känner såhär. 

Fint att ens bästa vän inte hör av sig när hen kommit hem och sedan är hemma i två dagar utan ett ljud innan hen åker i väg igen. 

 

Då ses vi inte förrän i september då säkert...

Jag saknar några så himla mycket. Några speciella från förra året. Några som är så himla bra. Som jag älskar. Som jag kunde vara mig själv med. Ingen av dem förlöjligade mig och jag kunde vara helt avslappnad i deras sällskap. 

 

Vi hade film och tv-kvällar varje vecka. Jag kunde ensam gå över till deras elevhem med de andra speciella från gamla och känna mig mer än välkommen hos dem. Och det bästa var att jag inte kände mig som den yngsta där utan som att åldern inte spelade någon roll. Det var i deras armar som jag grät när vi kramade varandra en sista gång den där dagen i den tidiga juni. 

 

Nu är ni så långt borta och jag saknar er mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag har så svårt att se på bilder där ni är med utan att bli det minsta tårögd. Tack för att ni fanns där för mig.

I natt blev jag skjuten, skjuten av Dig. Jag trodde aldrig att du kunde sjunka så lågt, inte ens i mina drömmar. Men det gjorde du och jag förstod ingenting. Jag försökte ringa dig för att berätta att jag tänkte anmäla dig men fick inget svar. Men så till slut kom jag fram till dig och nu var det ombytta roller, Du var i underläge och jag slog knytnävar i din mage.

 

– Jag tänker anmäla dig för det här.

– Jaha.

– Jag hatar dig så otroligt mycket. Jag har aldrig hatat någon såhär mycket.

– Men va.

– Ingen annan människa har gjort mig så trasig. Du har slitit mig i sär.

Du har f ö r s t ö r t mig.

 

Då faller Dina tårar. Du blir ledsen men jag är för arg för att bry mig. Det är för mycket hat i mig, det finns ingen kärlek kvar.