Jag saknar några så himla mycket. Några speciella från förra året. Några som är så himla bra. Som jag älskar. Som jag kunde vara mig själv med. Ingen av dem förlöjligade mig och jag kunde vara helt avslappnad i deras sällskap. 

 

Vi hade film och tv-kvällar varje vecka. Jag kunde ensam gå över till deras elevhem med de andra speciella från gamla och känna mig mer än välkommen hos dem. Och det bästa var att jag inte kände mig som den yngsta där utan som att åldern inte spelade någon roll. Det var i deras armar som jag grät när vi kramade varandra en sista gång den där dagen i den tidiga juni. 

 

Nu är ni så långt borta och jag saknar er mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag har så svårt att se på bilder där ni är med utan att bli det minsta tårögd. Tack för att ni fanns där för mig.