Så många nätter och dagar och år som jag har gråtit för den människan. Han som en gång fick mig att le på riktigt, som från början bara var någon i min spanskaklass. Sedan Valborg 2010 och fram tills nu har ätsat sig fast i tanken, varje gång jag passerar hans station. Och jag förstår inte ens varför. Varför hamnade just jag där bland hans armar i mina drömmar, varför var det hans ansikte som jag såg när jag somnade? I fem år. Men nu kommer jag inte skriva mer om honom jag får inte göra det. Och det var ett misstag att börja skriva om honom i min dagbok våren för fem år sedan.

 

Jag har bestämt mig och jag kommer inte ha sex med honom det är inte värt det. Det skulle sluta med att jag fick gå igneom ett krossat hjärta åter igen. Att få en snap en lördagskväll med en bild på honom där det står "ska vi ligga" är inte något som jag blir attraherad av. Jag blev mest bara äcklad och svarade inte. Ja, för jag är ju bara en kropp för honom, en kropp som han ännu inte fått och aldrig kommer att få. Det enda jag vill är att glömma allt som har med kärlek och göra tills jag betyder något för någon som betyder något för mig. Tills dess. Fuck it.