Praktiken har börjat och jag är inne på dag två. Och jag vet inte hur många timmar jag har fått sitta framför datorn för att det inte finns något jobb. Igår fick jag i alla fall följa med (ja följa med för här tror dem att jag går i åttan) på två jobb. Jag undrar bara vad jag gör här. Jag förstår inte varför de låter mig sitta som en idiot utan att få göra någonting. Ge mig någonting att göra, vad som helst. Jag skriver hellre en notis än att inte få göra ett jota. Jag hade till och med mer att göra på min förra praktik i våras då jag var på den minst lokaltidningen som kom ut en gång varje vecka. 

 

Jag vet att jag själv borde ta tag i det och säga att jag vill göra mer men hur ska jag kunna göra det när handledaren försvinner bara? När alla trycker ner en och jag blir kallad för Praktikanten. Männen hälsar inte på mig och inte alla kvinnor har gjort det heller. Varför denna hierarki och hur svårt kan det vara att komma ihåg vad praktikanten från universitetet heter? 

 

Jag skulle ha valt en mindre redaktion egentligen. Eller jag vet inte men just nu känns det som att jag inte trivs på min praktik. En klump i magen ungefär hela tiden.

Det är kaos som vanligt för mig. En gammal kärlek är tillbaka men den här gången är det inte kärlek, det är vänskap. Jag trodde aldrig att det kunde bli så men jag börjar faktiskt tro på det. Även om du verkar vilja göra mer än att se film vill inte jag det. Jag har pratat med dig om svinet i förra inlägget, du har skrivit när jag har legat ihopkuren, skakandes och gråtande på mattan i studentlägenheten. Du har frågat hur läget är och jag har varit ärlig och berättat. Jag tycker att du är bra och inte för att du inte har betett dig som ett svin(i jämförelse med de andra) utan för att jag kan vara mig själv och säga vad fan som helst till dig, för efter de två åren som det tog att komma över dig har jag aldrig varit rädd för att förlora dig. 

 

La Belle Epoque är mitt syre denna natt. Älskade bästa band.