Jag känner mig tom. Som att jag vill gråta men inte klarar av att gråta, tårarna vill bara inte komma. Jag är en dörrmatta, någon att trampa på, var eviga dag. Att det ska vara så svårt med kärlek. Jag förstår ingenting. Aldrig kan jag få njuta av det som vi kallar kärlek, aldrig. Aldrig förstår jag vad jag egentligen ger mig in på, hur farligt det är att släppa in människor innanför. Trots detta har jag inga problem med det. Jag vill lita på alla likväl som jag vill att folk ska kunna lita på mig. Jag undrar alltid, gör dem det, gör dem inte det? Hur vet jag att inte hela världen vet allt om mig? 

 

Kärlek borde inte få beröra en sådan som jag. En som inte kan hantera det.