Jag är i London. Och mycket har hänt sedan januari. Jag träffade en fantastisk människa via jodel och vi började dejta. Vi träffades flera gånger i veckan i nästan två månader och jag hade det så bra. Så fort jag började inse att vår tid snart var slut för att jag skulle flytta till London i sju veckor blev det jobbigt. Jag började få känslor, for real. 

 

Det var inte med glädje som jag satte mig på flyget mot Heathrow. Så fort jag satte mig ner så längtade jag tills den dagen då jag är på väg tillbaka. Och det gör jag fortfarande. Jag är här för att genomföra mitt examensprojekt i bildjournalistik men det är svårt. Det är så otroligt svårt. Jag har inte fått särskilt bra support från mina lärare, de har mest ifrågasatt mina val av ämnen. Det jag hade behövt höra har jag inte fått höra. 30 bilder av cirka 1500 bilder markerades av professorn. Så just nu har jag panik och samtidigt räknar jag dagarna till den 12 april då jag flyger hem igen. Jag har panik för att jag har så mycket kvar att fotografera och jag måste intervjua ett antal människor kring ämnet också. 

 

Det är så otroligt frustrerande att vara här. Jag saknar henne samtidigt som jag efter kanske tre utekvällar hookar med en söt fuckboi från Australien. Vi ligger inte men han ville och shit vad han nästan tjatade sig till det, sådant svin alltså. Ångest var bara förnamnet. Men det var bekräftelse som jag ville ha och det fick jag.

 

Den tredje och den mest jobbiga saken som jag bär på är att Kent, mitt älskade Kent, ska sluta. De ska säga hej då till oss på en avskedsturné som kommer att börja  23:e september i Linköping och avsluta i Stockholm den 17 december. Det var med en total kollaps som jag tog emot beskedet. Det närmsta jag kan jämföra med hur det kändes var som att få reda på att någon i släkten är döende, så hårt var det. Och de människor som inte förstår hur ett band och allting kring Kent kan betyda så mycket förstår bara helt enkelt inte. Men jag är så trött på folk som ifrågasätter varför jag och mina vänner ska se alla 28 spelningar. För mig finns det inget som jag älskar så mycket, som jag faktiskt aldrig behövt tvivla på och som jag alltid vet finns där för mig som tröst i alla lägen.

När jag kommer hem igen ska jag föreviga loggan på min vänstra handled en gång för alla. I fyra år har jag velat det men inte riktigt fått tummen ur till att göra det, främst för att jag har tänkt att jag kan göra det till nästkommande turné men nu kommer det inte att komma fler. Det här blir den sista. Efter den 17 december finns inte Kent mer. Och en stor del av mig kommer vara helt tom. Men jag ska försöka att fylla den biten under de här veckorna i september, oktober, november och december och hoppas att den kärleken kommer att vara förevigt. Då som nu för alltid.