Känner mig så ensam. Vet inte varför egentligen. Kanske det att jag inte kan se vissa i ögonen riktigt, att jag fejkar mitt beteende runt dem. Jag är trevlig ändå, för det är så jag är. Jag orkar inga bråk.

Lyssnar på Vaken som vanligt och just nu spelas Forever Young. Antingen är jag ovanligt känslig eller så är den sorglig för jag vill bara gråta, men inga tårar kommer. Jag har som en vana att gråta en gång om dagen för att glömma mina bekymmer inför morgondagen då det kommer nya men jag kan inte komma ihåg när jag grät senast. Inte ens när du ljög och jag raderade dig grät jag. Vad är det för fel jag vill ju gråta för att bli av med hammaren mot bröstet, ångesten.

Vad krävs? mina föräldrars kärlek?