Jag plågar mig själv gång på gång genom att se på kärlek och olycklig kärlek i den rörliga bildens värld. Jag orkar inte att hela tiden känna knivar sticka mig i hjärtat varje gång som jag ser, hör och läser om kärlek. Detta vidriga påfunn. Jag förstår att människor anser att detta är det bästa som finns men för mig har det A L D R I G varit bra. Jag får hjärtat krossat hela tiden att jag bara vill spy. Om dagen då jag faktiskt är älskad, för den jag är utan att behöva träna och äta nyttigt, utan att behöva sminka mig och utan att mitt hår ska vara perfekt - utan mina ytligheter kommer, vet jag inte. Den lär inte komma under det här året i alla fall. Det är försent. Och jag kommer få det kastat i ansiktet.