Det slog mig. Jag har skrivit på den här bloggdagboken i över ett år nu. Det är ändå värt att nämnas. Det är nyttigt också, för mig, att skriva här. Jag brukar gå tillbaka i arkivet och läsa hur jag har mått under vissa månader och jag tror att jag är på toppen nu. Jag mår verkligen så jävla bra samtidigt som det är något som biter. Det känns som att jag äntligen har träffat någon och jag vet det är sjukt med tanke på den lilla tiden vi har känt varandra men när jag är med dig så tänker jag inte på det och det viktigaste är att jag känner mig bekväm i din närvaro, att vi klickar - vilket vi gör.

 

Men det läskiga är då att om det skulle bli något seriöst skulle jag gå in i ett distansförhållande och senast varade det i två månader. Men då hade jag i och för sig känslor för någon annan också. Nu finns bara du. Och jag kan inte sluta tänka på dig, hur du får mig att skratta och känna mig speciell. Jag kan inte sova på nätterna för jag saknar att vara inflätad med dig och bara blunda, lyssna på Verkligen och känna dig tätt intill mig. Men jag ska försöka för nu är det mindre än en vecka kvar tills jag ska få somna bredvid dig igen.