Jag mår bra. Det här med X vet jag inte om det kommer att hända något men det känns mer tryggt än någonsin. Jag har en tendens att vara för på tyvärr, men jag är för det mesta mig själv och gör inte något som jag inte brukar. Jag tycker ju om personen på något konstigt vänster trots att det inte är min typ riktigt. Fast hatar det uttrycket "hon/han är inte min typ". För det kan vi ju aldrig veta innan vi har pratat med personerna. Hur kommer det sig att vi dras till vissa personer, hur kommer det sig att när en person först verkar intresserad och sedan när en visar något tillbaka blir den andra trött på det och en själv blir bara mer och mer intresserad? Varför gillar vi den här kärleksjakten? Att kämpa för sin partner. 

 

I morgon är det Lucia. Allt känns så bra den 13 december. Sorger dränks i sånger, lussekatter och glitter.