Jag fryser så himla mycket. Det känns som att mina fingrar är av is, eller som om jag vore en rökare. Mitt hjärta fryser också, som alltid vid den här tiden på året. Snart är det år sedan allting började. Jag vill ju bara ha kärlek, vara omtyckt, ha någon som tycker att jag är den bästa som finns. Jag vill ha det. Jag ljuger när jag säger att jag trivs som singel. Det finns fan inget posetivt med det, om en inte är jävligt kåt vill säga. Men då har jag ju i så fall en för det behovet med. Altså dö dö dö.

 

Och alla dessa tankar om allt negativt med mig och allt detaljerande om händelser, reaktioner, blickar, beröringar. Jag blir galen men jag kan inte hjälpa att jag faktiskt tänker på sådant. Varje hjärta jag får, varje smiley. Varje gång personen nämner mitt namn i ett sms, chattmeddelade. Är jag ensam om att gå igenom sådant? Finns det ens någon där ute för mig? Eller är jag bara en dörrmatta? För det är så jag känner mig och att jag bara duger på fyllan, då kan folk hålla om mig men inte annars. Så många frågetecken men inga svar.